Värmlands Folkblad 2009-04-18
Text: Lena Bonnevier kultur@vf.se
Foto: Peter Bäcker

”Färgpennorna är jag”

Konst som en exakt avbildning av verkligheten – då går det väl lika bra med ett fotografi? Eller?
– Nej nej! Då har man ju inte gjort bilden själv, säger Johannes Wessmark, Karlstadskonstnär som från och med i dag ställer ut hos Kils Konstförening.

Åsikterna delar förstås såväl konstnärskår som publik: ska konst vara fullständigt föreställande eller ska den hellre skapa en känsla, sätta fart på betraktarens egen fantasi, kanske rentav utmana?
För Johannes Wessmark är konsten att vara skicklig, hela processen, att kunna måla så att folk först tror det är ett foto de ser.
– När de säger att de trott det, är det väl värt åtta veckors arbete, försäkrar han.
Tiden höftar han till. I själva verket vågar han knappt räkna på hur många timmar han tillbringar med sina färgpennor. Det är framför allt sådana han använder, även om han också kan lägga akvarell som grund eller plocka fram airbrush-utrustningen; den jobbade han mer med förr.

– Färgpennorna ÄR Johannes, säger han.
Men scannern och bläckstråleskrivaren kan nog också sägas vara Johannes, eftersom det huvudsakligen är reproduktioner i det som kallas Giclée Fine Art han visar och säljer, i numrerad upplaga.
På Galleri Runnevålen i Kil är det enbart sådana tryck som visas, med ett trettiotal motiv. Två original ställdes däremot ut på höstsalongen på Värmlands museum i fjol, och han har också visat dem under konstrundan i Karlstad.
– Men nu är de i USA, berättar Johannes Wessmark stolt och syftar inte minst på de ”stora” motiven, gatubilderna. Genom en via internet nyfunnen kollega fick han chansen att ställa ut dem i Michigan, och tog dem sedan med sig till Chicago, där innehavaren av ett centralt beläget ”flott galleri norpade fem av de sju på stående fot”. Än har de dock inte omsatts i pengar, mitt i lågkonjunkturen.

Det är för resten också i USA han har sina inspiratörer, ”gubbarna” som stod för den amerikanska fotorealismen på 70- och 80-talen, med Ralph Goings i spetsen.
– De där dinosaurierna och deras bilder hade man ju läst om och sett på nätet.
Så det är väl inte fel att misstänka att Ralph Goings caféinteriörer fick Johannes Wessmark att tända till på miljön hos Wayne’s coffée vid Stora torget i Karlstad. Det är den han jobbar med för tillfället, hemma i lägenheten på Glasberget. Detalj för detalj har den återskapats i blyerts – jo, Johannes erkänner precis som Goings att han ibland projicerar ett foto på papperet för att på så vis rita av konturerna. Med foton framför sig har han nu fullt upp med att återskapa det rätta blänket på de blå kakelplattorna.
Det för tankarna till slitet med att få ihop ett pussel på några tusen bitar med massor av blå himmel… Ja, de stora ytorna kan vara lite tröttsamma, medger han, och längtar efter att få ge sig på alla detaljerna på espressomaskinen.

Lika pyssligt detaljerad är en färsk gatubild från Kungsgatan – Göta Tobak i centrum med alla sina löpsedlar. För att inte tala om korsningen Östgötagatan/Folkungagatan på Stockholms söder, som Johannes tog kort på i samband med att han ställde ut på ett galleri i närheten. Nästan exakt återgivet på målningen, men bara nästan.
– Mina söner kom och retade mig: ”Hur går det pappa, har du gjort tio streck i dag också?”
Så bestämde han sig för att måla in dem i bilden. Smurffixerade Joachim fick en liten smurffigur uppe i ett fönster, familjens store musiker Jacob fick en egen musikaffär – framgår det av reklamflaggan utanför – och dottern Sidsel fick en bil med SID531 på registreringsskylten!

Men allt är inte lika gigantiskt, inte lika myllrande och inte lika hämtat ur verkligheten heller, för den delen. Johannes Wessmark är till exempel – och förstås – en fantom på att avbilda stenar och vatten helt naturtroget. Men på vattnet kan segla en liten legobåt. Eller så kan stenarna ligga inuti en flaska, vars mynning är alldeles för smal…
– Lite fantasi och lite knorr, tycker han själv utmärker hans konst, utöver detaljrikedomen.
Stenarna och vattnet är en hyllning till Västkusten, där han gärna håller till. Ett galleri i Marstrand har fastnat för hans bilder – dit ska han tillbaka i sommar.
– Sen något år behöver jag inte ringa runt längre för att få ställa ut – gallerierna ringer till mig. Jag behöver inte slå underifrån.
Men, ska förstås sägas, att leva på en så tidskrävande konst är inget han vågar drömma om. Där emot lever han på sina illustrationer.
– Jag är inte utbildad till någonting, men halkade in i reklambranschen när folk upptäckte att jag kunde teckna.
Det hände sig i Danmark, där han bodde under några år, gift med en danska. Efter flytten till Sverige var han först anställd på en reklambyrå, men startade eget som illustratör 1993 och höll på så till för ett år sedan.
– Nu hjälper jag några kolleger i branschen.
Mycket tekniska illustrationer har det handlat om, så gissa hur talangen för det exakta övats upp… Många deadlines har han haft att hålla, med krav på jobb kvällar, nätter, helger.
Konsten får ta sin tid, fritiden. Så när han berättar att han höll på med Stockholmsbilden mellan september och jul betyder det alltså inte stundligt slit. Timlönen ska vi ändå inte tala om.
– Att ta betalt…? Jag har ju inget namn – det faller på det.
Johannes Wessmark var det. Att lägga på minnet.

Så autentisk den kan bli är Johannes Wessmarks bild från Kungsgatan i Karlstad. Tekniken är färgpenna och lite akvarell, på originalet vill säga. Det här är en gicléeutskrift – en datateknik som han numera alltid använder sig av. Det är sådana bilder han nu ställer ut i Kil.



Streck för streck närmar sig Johannes espressomaskinen hos Wayne’s Coffee i Karlstad. Han började på målningen den 14 mars. Om ett par månader kanske den är klar. Varje detalj, varje blänk är redan uppskissad.



Gatubilden från Stockhoms söder är så nära verkligheten den kan komma (med tre små undantag). Målningen bakom Johannes rygg hör mer hemma i avdelningen fantasi och knorr. ”Lek inte med maten” heter den. På mackan och i burken ligger legobitar.